sugarcanes and ocelots

Researchade om gallerier på Öland och snubblade över Johanna Janssons underverk. Så vackert. Vill ha.


Champagneglas


Björkvas


Twister lampa


/Matilda

Längtan.


/Matilda.

Jag går ut i snön och fotar trädens kamp för livet, jag går ut i snön och fotar vår kamp mot det svarta kalla nordmörkret.

Blir allt mer fascinerad över hur vi orkar igenom dessa stjärnlösa månader. Varma kläder och optimism räcker in i november men inte mycket längre. Och jag som kan leva på lite kvarvarande energi från den varma ekvatorsolen. Hur gör andra? Hur orkar man? Hur gör ni?

 

Jag vill ut igen, ut ur grådasset, ut ur skoltröttheten. Jag vill till saltöknen i Bolivia, högplatåerna i Argentina, till Påskön, San Francisco, Boston.

Jag vill ut till havet in i djungeln, vill sitta vid elden vid floden. Och jag vill så gärna träffa mina vänner, jag vill visa min flickvän allt detta. Jag vill ut i världen igen.

Hur orkar man?

 

Jag går ut i snön, jag fotar en bländvit värld, iskristaller, och långa blå skuggor. Jag går ut i snön och fotar hunden som leker, som inte vet något annat.

Och kanske är det just såhär enkelt. Det finns en skönhet i allt. Det finns en skönhet i svårmodet, vemodet, i den nordliga kylan och i det svarta svarta mörkret. Det finns en skönhet vildare, kärvare och starkare än vi förstår. Vi är vildare, kärvare och starkare än vi förstår.

 

När solen når täcket av snöflingor förvandlas hela trädgården till ett glittrande hav så bländande vackert att jag inte kan annat än le.

 

 

/Matilda.

 

jag ligger på golvet i lägenheten, lyssnar på hello saferide med öppna fönster.

 

You should have seen these brothers' freckles all over their pale bodies

And when they spoke they made you feel summer just broke through

 

nattens sista strålar i ansiktet innan morgonens tar vid en halvtimma senare. du har gått ut genom dörren, gardinerna slår försiktigt mot karmarna och jag tänker ingen känsla är som denna. ingen natt som sommarnatten. jag ska alltid minnas detta. i vinterns mörka nätter, i höstens gråa molnbankar. jag ska alltid minnas detta.

 

/Matilda

Och så har bloggen fått återuppstå litegrann. För att det är så viktigt. Det här är så viktigt. Ur Eva Dahlgrens Hur man närmar sig ett träd, sidan 154-155:

 

"Läser pressombudsmannens insändare i DN om den snuskige och homofobiske pingstpastorn Åke Greens eventuella fängelsedom för hets mot folkgrupp. Pressombudsmannen Olle Stenholm vill inte att han ska dömas. Han vill istället att han ska få bemöta sina påståenden om att sådana som jag tycker om att knulla med djur och barn i en fri och öppen debatt. Det är fint. Frihet är fint. Och inte ska man sätta folk i fängelse för sina åsikters skull. Jag hatar dina åsikter, men jag skulle kunna döda för att du ska få ha dem. Det är väl så det heter. Det är väl så det heter när de stora tänkarna slagit till och tänkt.

 

Pressombudsmannen har också tänkt. Men jag kan inte riktigt förstå varför det ska värnas så om yttrandefriheten så fort det handlar om homosexuella. Just när det gäller oss så är yttrandefriheten alltid mer värd. 'Det är den obekväma, obehagliga opinionsbildningen som måste skyddas av staten', säger pressombudsmannen. 'Yttrandefriheten är inte till för diverse maktcentra. Det är en grundläggande mänsklig rättighet som tillhör varje individ. Den existerar inte för kollektiva intressen som riksdagen välvilligt månar om.' Enligt detta resonemang måste i så fall hela lagen strykas. Och rätten att hetsa folkgrupper på grund av ras och hudfärg, etniskt och nationellt ursprung och tro måste i så fall också bli helt laglig. Nazistsymboler måste tillåtas och affärsinnehavares rätt att hindra romer att handla i butiken likaså. För inte kan han väl mena att det bara är vi homosar som ska hålla frihetsdebatten igång. Inte kan han väl mena att det är vi som ska hålla yttrandefriheten levande. Inte är det väl bara vi som ska tillåtas att hånas och misshandlas och dödas. Eller?

 

Jag kan inte riktigt förstå det här. Vi har lagar för att man inte ska kunna gå in i mitt hem och ta min tv. Det är inte tillåtet. Varför är det så svårt att ha en lag som säger att det inte är tillåtet att ta sig in till mig och stjäla min värdighet. Är tv:n mer värd? Är det så? Är det ett sådant samhälle vi byggt? Där min tv och stereo är mer värda än jag själv. Är det den friheten vi byggt? Är det frihet per definition av den moderna människan?

 

Jag hatar dina åsikter som inskränker min och andra människors frihet att vara som vi vill, att leva i detta samhälle på lika villkor. Jag tänker inte döda för att du ska få ha dem. Jag tänker visa våra barn och resten av samhället att det är skadligt att föra dem vidare. Vi måste lära oss ett annat sätt att tänka."

 

 

---

 

 

Hennes och min kärlek.

 

/Matilda

/Matilda

Quitos stjärnhimmel är närmare än någon annan stjärnhimmel. När mörkret sänker sig över Mariscal kan jag nästan ta på dem. Och lite, lite julstämning infinner sig när "Det strålar en stjärna" spelar från datorn.
Och det lider mot jul, det lider mot en resas slut även om jag inte riktigt kan förstå det, ta in det.

Fredag kväll träffar vi Roanne och går till Adam's Rib för att äta, ja, revben. Vi sitter i korgstolar på en liten stenterass med utsikt över folkvimlet några meter bort. Den här helgen är det kulmen på fiestas de Quito och alla, alla är ute. Efter att ha försökt ringa Anna ett antal gånger utan framgång, nätet är överbelastat, så stöter vi plötsligt på dem på Plaza Foch runt hörnet. Går vidare till La Boota där vi spelar Beerpong och brister ut i allsång till Coldplays Viva la vida. Jag hostar till, det kliar så mycket i halsen. Vänder mig om och ser alla hosta. Vi drar sjalar och tröjor över ansiktet och försöker andas genom näsan. På gatan nedanför har polis och militär drabbat samman med folkmassan. Tårgasen sprids snabbt för vinden. Efter ett tag kan vi, bokstavligen, andas ut och folk fortsätter snart dansa och dricka öl som om inget har hänt.

Lördag morgon vaknar vi tidigt, trotsande det faktum att vi gick och la oss runt tre på natten. Vi vill hinna besöka Quitos jungfru som breder ut sina vingar över staden på en kulle bortom gamla stan, innan det är dags för fotbollsmatch.
Ståtlig står hon och blickar ut över basilikor, kyrktorn, hustak och torg. Vaktande sina älskade quitobor. En hand i luften, den andra stadigt hållandes den besegrade, fastkedjade draken.
Vi dröjer oss kvar en stund, njuter av utsikten över denna vidunderliga, underliga, underbara stad.







En glass på ett torg senare sitter jag i taxin med Dan, Analeigh, Pablo och Anna för att gå på fotbollsmatch på Estadio Olympica. Solen gassar, människor strömmar i tusental mot stadion, som pilgrimer till en sedan länge efterlängtad helgedom. Quito möter Cuenca och läktarna är blå-röda var vi än tittar. Allsvenskan släng dig i väggen, AIK-huliganer släng er i väggen, här ryker det som från stora eldar överallt, fyrverkerier smattrar av och bengaliska eldar tänds lite varstans. Glitter, tidningspapper, kvittorullar (?), man slänger vad man har i luften. Detta är folkfest. Detta är quitoborna in i själen. När Quito slår in segermålet 3-2 vet jublet inga gränser. Vi dansar, vi hoppar, vi skriker, vi kramas. Vi tar upp konfettin från marken och slänger iväg en gång till.

Efter en natt på Bungalow och Studio 84, efter att ha gått och lagt oss sex på morgonen, väntar vi oss en lugn söndag med pizza och film. Lite nedstämda efter att fiestan är över ligger vi på soffan hos Anna, Analeigh och Kandace när vi plötsligt får veta att nej, den stora dagen är idag. Idag är det parad längs med hela Avenue Amazonas. Vi skyndar ut, tar plats på trottoarkanten och sätter oss för att vänta.
Paraden slår alla förväntningar. Den är överväldigande, färgsprakande, galen och ja... alldeles, alldeles underbar.










(Foton paraden: Malin Ekberg)


/Matilda.

Beertropolis

Det är Fiestas de Quito hela veckan. Det är som att gå ut mitt i en parad varje gång vi går utanför dörren. Vagnar, ballonger, musik, färger, flaggor, och folk. Överallt folk. Har nog aldrig sett så många på en gång. Vi armbågar oss fram genom massan, hänförs flera gånger om och undrar vart alla kom ifrån. Fotbollskvällar är det ännu värre. När Ecuadors stolthet Liga möter ett lag från Brasilien står folk på kö för att komma in på serveringarna och skrika fula ord framför storbildsskärmarna. Vi är inte sämre. Går ut med Kandace, Anna och Analeigh från lägenheten i huset bredvid. Beställer kannor av öl på Beertropolis och tittar lite skrämt på killarna vid bordet bredvid som låter som att de ska dö varje gång Brasilien har bollen. Än värre: Liga förlorar. Har kanske aldrig sett några reagera så mycket som Ecuadorianerna gör i detta läge. Det är galenskap. Vi skyndar vidare mot nattklubbarna genom ett hav av människor. Genom att hålla händer och ha vassa armbågar tar vi oss sakta men säkert fram. Bungalow är det bästa på kvällen som vanligt, bra musik, underbara människor och goda Mojitos. Vi dansar oss varma och mer därtill. Somnar sen lyckligt vetande om att fiestan fortsätter hela helgen.

/Matilda

Tillbaka i Quito händer det inte överdrivet mycket. Vi vaknar med sol i ögonen, dricker våra smoothies på filtar på gården och sitter vid våra datorskärmar och skriver. Skriver skriver skriver. Det börjar sakta ta form av någon slags uppsats. Imorgon två intervjuer.

Det börjar snabbt närma sig slutet nu. Dagarna rasar förbi och vi försöker springa ikapp. Det är vemodigt, läskigt och samtidigt skönt. För det finns ju en alldeles speciell tjej som väntar hemma. Som jag längtar efter varje dag, som skriver vackra saker och som med bara sin röst får mig att le tvärs över oceanerna. Hennes kärlek är det finaste jag har.

Att få komma hem till henne, det absolut bästa. Jag snurrar på ringen på fingret, kan inte riktigt fatta att det är sant. Alla här frågar när bröllopet är - om ett till två år svarar jag och kan inte riktigt tro på det själv. Att man får vara såhär lycklig.

Hon är det vackraste jag vet och jag hoppas att jag är det för henne med.
Monica, you're the storm that I believe in.
Jag älskar dig.


/Matilda

Sverige, ni gör mig ledsen. Hur kunde ni skicka hem en sådan supertalang och fantastisk person?
Det är bortom mitt förstånd. Helt oförklarligt.


/Matilda

Var börjar man när alla känslor stormar runt och man är lycklig, ledsen, fylld av värme, nostalgi, saknad, kärlek och, ja framför allt kärlek, på samma gång?
Mera var underbart. Jag ville aldrig åka därifrån. Människorna. Frank, Martijn, Maartje från Holland. Lara från Nya Zeeland. Steve, Jenny, Louisa, Roanne från England. Damien från Irland. För att inte glömma Allie från Australien, om det så bara var för en dag.
Hur beskriver man den kärlek, den värme, som vi delade. Alla skratt, lägereldarna, kvällarna i köket med bara levande ljus, höguppläsning ur dagboken om de små tamarinaporna, myggfajterna, duschrutinerna, vaccineringen av papegojorna (ja jag fick leka veterinär och injecera de små liven).
Jag vet inte hur man gör för att skriva om sånt här. Om band som knyts mellan människor, om hur man delar den djupaste lyckan. Om hur man lever lycklig långt ut i en djungel utan el, internet, fungerande telefoner. Om hur man delar rum med 7 andra personer, går på utedass och tvättar kläder för hand i kallvatten. Jag vet inte om det handlar om att nå ner till det djupaste renaste i sig själv. Om att faktiskt överleva leva utan bekvämligheter. Kanske om att upptäcka något nytt i sig själv.
Och sen kontinenter, oceaner av saknad. Att inte vilja lämna. Att inte vilja bryta. Att sakna sin flickvän så att det skär i hjärtat. Som jag längtar efter hennes röst. Att hålla fast vid vetskapen att kontakten med henne blir lättare i Quito.
På den fem timmar långa bussresan tillbaka, Amy Macdonald i lurarna. Som min fina ordnat till mig. Bergen, vulkanerna, de gröna vidderna. Det här landet ligger närmare himlen än havet. Samtidigt och bredvid, längs hela vägen, fattigdom, gatubarn, smutsiga hundar, sopor. Och jag frågar Malin, kan man älska det här landet? Kan man älska skönheten och fattigdomen på samma gång?
Jag vet inte. Men ett är säkert. Jag älskar Mera. Jag älskar människorna där.

Och jag älskar Monica.

/Matilda



Frank och jag vid lägerelden


Jag med kinkajoubebisen Oscar


Bedårande söt


Nyligen frisläppt Tamarin vid namn Roger


Huset

Jag är i Baños igen. I vattnefallens, äventyrens och drömmarnas land. Vi vaknar varje morgon till fågelkvitter och frisk luft. Med gröna berg som håller om oss vart än vi tittar. På kvällarna doften av daggvått gräs och syrsornas konsert i örat. 
Malin beskriver det som ett lilleputteland, jag som paradiset. Fanns det en Edens lustgård så borde det vara här. Jag tror inte skönheten, naturens påtaglighet och dofterna kan beskrivas. Kanske lyckas bilder lite bättre. Det blir ett axplock från helgen då vi hyrde mountainbikes och susade fram på ringlande bergskanter, hoppade från broar, beundrade dånande vattenfall och hyrde hästar för en ritt upp mot vulkanen Tungurahua.



















/Matilda

Vi vandrar över vindsvepta vidder. Glömda landskap där naturen ännu tillåts härska fritt. Här uppe är vi i det vildas händer. En blå himmel i irisspegeln, en storm bakom nästa berg. Tystnaden är så påtaglig att den blir öronbedövande. Plötsligt en svart kolibri framför oss - den försvinner lika fort. Vi är små små barn i en vidunderlig värld. En väldig kupa av himmel och moln över oss, vart än vi ser. Endast en svarttaggig bergskam i horisonten. Som en vågbrytare mot det stora blå.

/Matilda

 

Vi skriver och läser, läser och skriver. Hela dagen, hela kvällen.
Bjuder här på vår spellista för tillfället.

http://open.spotify.com/user/matildahjertstrand/playlist/2N9nIhYxzINvl687aJTCJ1

Och en bild från förra söndagen.



/Matilda