sugarcanes and ocelots

Vi byter hostel, hämtar tvätt, sitter på café, pluggar, springer på bibliotek, besöker universitet, sitter på konferenser. Ibland är det svårt att hinna med att skriva. Veckan som gått har innehållit allt och lite till.

Det är torsdag kväll. Vi har skrivit på uppsatsen, känns som att vi kommit en bit påväg och bestämmer oss för att fira med varsitt glas rött på torget en bit bakom vårt hostel. Det är människor överallt. Ett ecuadorianskt lag möter ett argentinskt och stämningen är hög på torget. Folk trängs trängs längs uteserveringarna för att få en glimt av matchen som visas på storbildsskärmar. Detta är ett fotbollens förlovade land.
Vi slår oss ner och inleder snart en konversation med en herre vid bordet bredvid. Det visar sig att han är en tv-profil från Guayaquil i södra Ecuador. Vi pratar om journalistik och pressfrihet. Snart får vi även veta att hans tysta vän som sitter vid andra sidan bordet är president över alla borgmästare i landet. De är i Quito för att diskutera pressfrihet på en konferens under fredagen, och de bjuder in oss!

Fredag morgon börjar tidigt. Solen har precis letat sig upp över bergen när vi stiger ur sängen. Duschar i blandat varm och iskall dusch. Klockan halvåtta möter vi herrarna och blir bjudna på en stor frukostbuffé, bestämmer att vi ska ses vid konferensen halvtio.
Vi åker i susande fart genom Quitos nyare kvarter. Letar förgäves efter att bilbälte som inte finns. Taxin släpper av oss vid AME's högkvareter (Asociasones Municipales del Ecuador). Vi blir mottagna av en dam som undrar om vi är "los periodistas de Suecia (= de svenska journalisterna), ja säger vi och blir invisade till en stor konferenssal där vi blir mottagna av en tysk kille. Han börjar förklara vad dagen ska handla om och vi förstår snart att detta inte alls är vad vi tänkt oss. Alla landets borgmästare är här. Mycket viktiga personer, understryker tysken. Men de ska diskutera ett nytt program för alla Ecuadors kommuner som handlar om volontärprogram. Ingen pressfrihet i sikte alltså.



Efter nationalsång och ett antal tal av viktiga personer smiter vi ut. Äter lite gratismat innnan vi beger oss i taxi mot nästa möte. Vi ska få träffa journalisten Rosario som ska besöka Universitetet i Cumbaya.
Vi anländer tidigt, solen gassar från en knallblå himmel och vi bestämmer oss för att spendera lite tid i universitetsområdets underbara park innan mötet. Denna park är en oas utan dess like. Klorofyllgröna palmer vajar i den lätta brisen, små fåglar polinerar stora rosa blommor och en damm med blodröda fiskar glittrar som en safir mitt i allt det vackra. Det är svårt att förstå att detta är ett universitet. Byggnaderna liknar mer palats åt långt glömda kungar. Och när vi inte tror att det kan bli vackrare får vi syn på ett konstgjort vattenfall i parkens bortre hörn. Under en stor palm gamla vackra parkmöbler och en staty av Buddha.

Vid halvtre beger vi oss mot kontoret där vi ska möta vår tidigare kontakt Eric som ska presentera oss för Rosario. "Oh no, sorry, Rosario is not coming today, did Eric forget to told you?" Den prydliga sekreteraren tittar medlidsamt på oss. "Did you come all the way from Quito?". Ja, vi kom hela vägen från Quito, nej det gör inget, ja vi förstår.
Vi tittar på varandra, kan nästan inte låta bli att skratta. Detta är bara inte sant. Vilken dag.
Ibland blir inget som man tänkt sig i Ecuador. Men det gör faktiskt inte så mycket. Det här är en dag vi alltid kommer att komma ihåg.











/Matilda