You're the storm that I believe in
Tillbaka i Quito händer det inte överdrivet mycket. Vi vaknar med sol i ögonen, dricker våra smoothies på filtar på gården och sitter vid våra datorskärmar och skriver. Skriver skriver skriver. Det börjar sakta ta form av någon slags uppsats. Imorgon två intervjuer.
Det börjar snabbt närma sig slutet nu. Dagarna rasar förbi och vi försöker springa ikapp. Det är vemodigt, läskigt och samtidigt skönt. För det finns ju en alldeles speciell tjej som väntar hemma. Som jag längtar efter varje dag, som skriver vackra saker och som med bara sin röst får mig att le tvärs över oceanerna. Hennes kärlek är det finaste jag har.
Att få komma hem till henne, det absolut bästa. Jag snurrar på ringen på fingret, kan inte riktigt fatta att det är sant. Alla här frågar när bröllopet är - om ett till två år svarar jag och kan inte riktigt tro på det själv. Att man får vara såhär lycklig.
Hon är det vackraste jag vet och jag hoppas att jag är det för henne med.
Monica, you're the storm that I believe in.
Jag älskar dig.
/Matilda
Det börjar snabbt närma sig slutet nu. Dagarna rasar förbi och vi försöker springa ikapp. Det är vemodigt, läskigt och samtidigt skönt. För det finns ju en alldeles speciell tjej som väntar hemma. Som jag längtar efter varje dag, som skriver vackra saker och som med bara sin röst får mig att le tvärs över oceanerna. Hennes kärlek är det finaste jag har.
Att få komma hem till henne, det absolut bästa. Jag snurrar på ringen på fingret, kan inte riktigt fatta att det är sant. Alla här frågar när bröllopet är - om ett till två år svarar jag och kan inte riktigt tro på det själv. Att man får vara såhär lycklig.
Hon är det vackraste jag vet och jag hoppas att jag är det för henne med.
Monica, you're the storm that I believe in.
Jag älskar dig.
/Matilda
There's too many men, too many people - making too many problems...
Sverige, ni gör mig ledsen. Hur kunde ni skicka hem en sådan supertalang och fantastisk person?
Det är bortom mitt förstånd. Helt oförklarligt.
/Matilda
And I will laugh until my heart it aches, and I will love until my heart it breaks. And I will love until there’s nothing more to live for.
Var börjar man när alla känslor stormar runt och man är lycklig, ledsen, fylld av värme, nostalgi, saknad, kärlek och, ja framför allt kärlek, på samma gång?
Mera var underbart. Jag ville aldrig åka därifrån. Människorna. Frank, Martijn, Maartje från Holland. Lara från Nya Zeeland. Steve, Jenny, Louisa, Roanne från England. Damien från Irland. För att inte glömma Allie från Australien, om det så bara var för en dag.
Hur beskriver man den kärlek, den värme, som vi delade. Alla skratt, lägereldarna, kvällarna i köket med bara levande ljus, höguppläsning ur dagboken om de små tamarinaporna, myggfajterna, duschrutinerna, vaccineringen av papegojorna (ja jag fick leka veterinär och injecera de små liven).
Jag vet inte hur man gör för att skriva om sånt här. Om band som knyts mellan människor, om hur man delar den djupaste lyckan. Om hur man lever lycklig långt ut i en djungel utan el, internet, fungerande telefoner. Om hur man delar rum med 7 andra personer, går på utedass och tvättar kläder för hand i kallvatten. Jag vet inte om det handlar om att nå ner till det djupaste renaste i sig själv. Om att faktiskt överleva leva utan bekvämligheter. Kanske om att upptäcka något nytt i sig själv.
Och sen kontinenter, oceaner av saknad. Att inte vilja lämna. Att inte vilja bryta. Att sakna sin flickvän så att det skär i hjärtat. Som jag längtar efter hennes röst. Att hålla fast vid vetskapen att kontakten med henne blir lättare i Quito.
På den fem timmar långa bussresan tillbaka, Amy Macdonald i lurarna. Som min fina ordnat till mig. Bergen, vulkanerna, de gröna vidderna. Det här landet ligger närmare himlen än havet. Samtidigt och bredvid, längs hela vägen, fattigdom, gatubarn, smutsiga hundar, sopor. Och jag frågar Malin, kan man älska det här landet? Kan man älska skönheten och fattigdomen på samma gång?
Jag vet inte. Men ett är säkert. Jag älskar Mera. Jag älskar människorna där.
Och jag älskar Monica.
/Matilda
Frank och jag vid lägerelden
Jag med kinkajoubebisen Oscar
Bedårande söt
Nyligen frisläppt Tamarin vid namn Roger
Huset
Mera var underbart. Jag ville aldrig åka därifrån. Människorna. Frank, Martijn, Maartje från Holland. Lara från Nya Zeeland. Steve, Jenny, Louisa, Roanne från England. Damien från Irland. För att inte glömma Allie från Australien, om det så bara var för en dag.
Hur beskriver man den kärlek, den värme, som vi delade. Alla skratt, lägereldarna, kvällarna i köket med bara levande ljus, höguppläsning ur dagboken om de små tamarinaporna, myggfajterna, duschrutinerna, vaccineringen av papegojorna (ja jag fick leka veterinär och injecera de små liven).
Jag vet inte hur man gör för att skriva om sånt här. Om band som knyts mellan människor, om hur man delar den djupaste lyckan. Om hur man lever lycklig långt ut i en djungel utan el, internet, fungerande telefoner. Om hur man delar rum med 7 andra personer, går på utedass och tvättar kläder för hand i kallvatten. Jag vet inte om det handlar om att nå ner till det djupaste renaste i sig själv. Om att faktiskt överleva leva utan bekvämligheter. Kanske om att upptäcka något nytt i sig själv.
Och sen kontinenter, oceaner av saknad. Att inte vilja lämna. Att inte vilja bryta. Att sakna sin flickvän så att det skär i hjärtat. Som jag längtar efter hennes röst. Att hålla fast vid vetskapen att kontakten med henne blir lättare i Quito.
På den fem timmar långa bussresan tillbaka, Amy Macdonald i lurarna. Som min fina ordnat till mig. Bergen, vulkanerna, de gröna vidderna. Det här landet ligger närmare himlen än havet. Samtidigt och bredvid, längs hela vägen, fattigdom, gatubarn, smutsiga hundar, sopor. Och jag frågar Malin, kan man älska det här landet? Kan man älska skönheten och fattigdomen på samma gång?
Jag vet inte. Men ett är säkert. Jag älskar Mera. Jag älskar människorna där.
Och jag älskar Monica.
/Matilda
Frank och jag vid lägerelden
Jag med kinkajoubebisen Oscar
Bedårande söt
Nyligen frisläppt Tamarin vid namn Roger
Huset
I paradiset
Jag är i Baños igen. I vattnefallens, äventyrens och drömmarnas land. Vi vaknar varje morgon till fågelkvitter och frisk luft. Med gröna berg som håller om oss vart än vi tittar. På kvällarna doften av daggvått gräs och syrsornas konsert i örat.
Malin beskriver det som ett lilleputteland, jag som paradiset. Fanns det en Edens lustgård så borde det vara här. Jag tror inte skönheten, naturens påtaglighet och dofterna kan beskrivas. Kanske lyckas bilder lite bättre. Det blir ett axplock från helgen då vi hyrde mountainbikes och susade fram på ringlande bergskanter, hoppade från broar, beundrade dånande vattenfall och hyrde hästar för en ritt upp mot vulkanen Tungurahua.
/Matilda
Malin beskriver det som ett lilleputteland, jag som paradiset. Fanns det en Edens lustgård så borde det vara här. Jag tror inte skönheten, naturens påtaglighet och dofterna kan beskrivas. Kanske lyckas bilder lite bättre. Det blir ett axplock från helgen då vi hyrde mountainbikes och susade fram på ringlande bergskanter, hoppade från broar, beundrade dånande vattenfall och hyrde hästar för en ritt upp mot vulkanen Tungurahua.
/Matilda
Into the wild
Vi vandrar över vindsvepta vidder. Glömda landskap där naturen ännu tillåts härska fritt. Här uppe är vi i det vildas händer. En blå himmel i irisspegeln, en storm bakom nästa berg. Tystnaden är så påtaglig att den blir öronbedövande. Plötsligt en svart kolibri framför oss - den försvinner lika fort. Vi är små små barn i en vidunderlig värld. En väldig kupa av himmel och moln över oss, vart än vi ser. Endast en svarttaggig bergskam i horisonten. Som en vågbrytare mot det stora blå.
/Matilda
Old time music
Vi skriver och läser, läser och skriver. Hela dagen, hela kvällen.
Bjuder här på vår spellista för tillfället.
http://open.spotify.com/user/matildahjertstrand/playlist/2N9nIhYxzINvl687aJTCJ1
Och en bild från förra söndagen.
/Matilda
Bjuder här på vår spellista för tillfället.
http://open.spotify.com/user/matildahjertstrand/playlist/2N9nIhYxzINvl687aJTCJ1
Och en bild från förra söndagen.
/Matilda
När inget blir som man tänkt sig.
Vi byter hostel, hämtar tvätt, sitter på café, pluggar, springer på bibliotek, besöker universitet, sitter på konferenser. Ibland är det svårt att hinna med att skriva. Veckan som gått har innehållit allt och lite till.
Det är torsdag kväll. Vi har skrivit på uppsatsen, känns som att vi kommit en bit påväg och bestämmer oss för att fira med varsitt glas rött på torget en bit bakom vårt hostel. Det är människor överallt. Ett ecuadorianskt lag möter ett argentinskt och stämningen är hög på torget. Folk trängs trängs längs uteserveringarna för att få en glimt av matchen som visas på storbildsskärmar. Detta är ett fotbollens förlovade land.
Vi slår oss ner och inleder snart en konversation med en herre vid bordet bredvid. Det visar sig att han är en tv-profil från Guayaquil i södra Ecuador. Vi pratar om journalistik och pressfrihet. Snart får vi även veta att hans tysta vän som sitter vid andra sidan bordet är president över alla borgmästare i landet. De är i Quito för att diskutera pressfrihet på en konferens under fredagen, och de bjuder in oss!
Fredag morgon börjar tidigt. Solen har precis letat sig upp över bergen när vi stiger ur sängen. Duschar i blandat varm och iskall dusch. Klockan halvåtta möter vi herrarna och blir bjudna på en stor frukostbuffé, bestämmer att vi ska ses vid konferensen halvtio.
Vi åker i susande fart genom Quitos nyare kvarter. Letar förgäves efter att bilbälte som inte finns. Taxin släpper av oss vid AME's högkvareter (Asociasones Municipales del Ecuador). Vi blir mottagna av en dam som undrar om vi är "los periodistas de Suecia (= de svenska journalisterna), ja säger vi och blir invisade till en stor konferenssal där vi blir mottagna av en tysk kille. Han börjar förklara vad dagen ska handla om och vi förstår snart att detta inte alls är vad vi tänkt oss. Alla landets borgmästare är här. Mycket viktiga personer, understryker tysken. Men de ska diskutera ett nytt program för alla Ecuadors kommuner som handlar om volontärprogram. Ingen pressfrihet i sikte alltså.
Efter nationalsång och ett antal tal av viktiga personer smiter vi ut. Äter lite gratismat innnan vi beger oss i taxi mot nästa möte. Vi ska få träffa journalisten Rosario som ska besöka Universitetet i Cumbaya.
Vi anländer tidigt, solen gassar från en knallblå himmel och vi bestämmer oss för att spendera lite tid i universitetsområdets underbara park innan mötet. Denna park är en oas utan dess like. Klorofyllgröna palmer vajar i den lätta brisen, små fåglar polinerar stora rosa blommor och en damm med blodröda fiskar glittrar som en safir mitt i allt det vackra. Det är svårt att förstå att detta är ett universitet. Byggnaderna liknar mer palats åt långt glömda kungar. Och när vi inte tror att det kan bli vackrare får vi syn på ett konstgjort vattenfall i parkens bortre hörn. Under en stor palm gamla vackra parkmöbler och en staty av Buddha.
Vid halvtre beger vi oss mot kontoret där vi ska möta vår tidigare kontakt Eric som ska presentera oss för Rosario. "Oh no, sorry, Rosario is not coming today, did Eric forget to told you?" Den prydliga sekreteraren tittar medlidsamt på oss. "Did you come all the way from Quito?". Ja, vi kom hela vägen från Quito, nej det gör inget, ja vi förstår.
Vi tittar på varandra, kan nästan inte låta bli att skratta. Detta är bara inte sant. Vilken dag.
Ibland blir inget som man tänkt sig i Ecuador. Men det gör faktiskt inte så mycket. Det här är en dag vi alltid kommer att komma ihåg.
/Matilda
Det är torsdag kväll. Vi har skrivit på uppsatsen, känns som att vi kommit en bit påväg och bestämmer oss för att fira med varsitt glas rött på torget en bit bakom vårt hostel. Det är människor överallt. Ett ecuadorianskt lag möter ett argentinskt och stämningen är hög på torget. Folk trängs trängs längs uteserveringarna för att få en glimt av matchen som visas på storbildsskärmar. Detta är ett fotbollens förlovade land.
Vi slår oss ner och inleder snart en konversation med en herre vid bordet bredvid. Det visar sig att han är en tv-profil från Guayaquil i södra Ecuador. Vi pratar om journalistik och pressfrihet. Snart får vi även veta att hans tysta vän som sitter vid andra sidan bordet är president över alla borgmästare i landet. De är i Quito för att diskutera pressfrihet på en konferens under fredagen, och de bjuder in oss!
Fredag morgon börjar tidigt. Solen har precis letat sig upp över bergen när vi stiger ur sängen. Duschar i blandat varm och iskall dusch. Klockan halvåtta möter vi herrarna och blir bjudna på en stor frukostbuffé, bestämmer att vi ska ses vid konferensen halvtio.
Vi åker i susande fart genom Quitos nyare kvarter. Letar förgäves efter att bilbälte som inte finns. Taxin släpper av oss vid AME's högkvareter (Asociasones Municipales del Ecuador). Vi blir mottagna av en dam som undrar om vi är "los periodistas de Suecia (= de svenska journalisterna), ja säger vi och blir invisade till en stor konferenssal där vi blir mottagna av en tysk kille. Han börjar förklara vad dagen ska handla om och vi förstår snart att detta inte alls är vad vi tänkt oss. Alla landets borgmästare är här. Mycket viktiga personer, understryker tysken. Men de ska diskutera ett nytt program för alla Ecuadors kommuner som handlar om volontärprogram. Ingen pressfrihet i sikte alltså.
Efter nationalsång och ett antal tal av viktiga personer smiter vi ut. Äter lite gratismat innnan vi beger oss i taxi mot nästa möte. Vi ska få träffa journalisten Rosario som ska besöka Universitetet i Cumbaya.
Vi anländer tidigt, solen gassar från en knallblå himmel och vi bestämmer oss för att spendera lite tid i universitetsområdets underbara park innan mötet. Denna park är en oas utan dess like. Klorofyllgröna palmer vajar i den lätta brisen, små fåglar polinerar stora rosa blommor och en damm med blodröda fiskar glittrar som en safir mitt i allt det vackra. Det är svårt att förstå att detta är ett universitet. Byggnaderna liknar mer palats åt långt glömda kungar. Och när vi inte tror att det kan bli vackrare får vi syn på ett konstgjort vattenfall i parkens bortre hörn. Under en stor palm gamla vackra parkmöbler och en staty av Buddha.
Vid halvtre beger vi oss mot kontoret där vi ska möta vår tidigare kontakt Eric som ska presentera oss för Rosario. "Oh no, sorry, Rosario is not coming today, did Eric forget to told you?" Den prydliga sekreteraren tittar medlidsamt på oss. "Did you come all the way from Quito?". Ja, vi kom hela vägen från Quito, nej det gör inget, ja vi förstår.
Vi tittar på varandra, kan nästan inte låta bli att skratta. Detta är bara inte sant. Vilken dag.
Ibland blir inget som man tänkt sig i Ecuador. Men det gör faktiskt inte så mycket. Det här är en dag vi alltid kommer att komma ihåg.
/Matilda
Kändisar i Quito
Jag och Malin var igår och besökte universitetet i Quito, idag visade det sig att vi låg uppe på deras blogg!
Helg och vi dansar salsa och lyssnar på livemusik
Det har varit helg och ingen tid har funnits till att skriva. Fredagen gick i drinkarnas och dansens tecken tillsammans med Ida, Maja och Ville. Ville som visade sig vara från Örebro, ibland är världen verkligen liten.
Buffén på den mongoliska, rustika restaurangen är som vanligt magisk och drinkarna billiga. Utanför på gatan bara växer folkhavet i styrka och otaliga militärer håller sina stora gevär väl synliga. Halloween i Quito är ingen liten sak. Med skräckblandad förtjusning låter vi oss uppslukas av havet i jakt på en salsaklubb. Spöken, häxor, mordoffer och döden sveper tätt förbi oss och andas i våra nackar. Vi släpps in genom en enorm svängdörr och hamnar i ett litet trångt rökfyllt rum. Flera par ögon vänds mot oss i mörkret och vi skyndar ganska snabbt ut igen.
In på nästa ställe. Över inången grinar ett häxhuvud illa mot oss, vi blir lovade fri bar och mycket salsa. Värmen och svetten slår emot oss när vi stiger in i något som skulle ha kunnat tjäna som bunker under andra världskriget. Varma kroppar gungar i takt med musiken och snart rycks vi med i något som antagligen liknar mer merengue än salsa. Timmarna glöms bort och den blaskiga ölen sköljer tacksamt våra torra halsar. Framåt småtimmarna börjar dansgolvet bli väl tomt och vi går de tio meterna hem till vårt hostel och somnar till tonerna av den dunkande salsamusiken.
Lördagen ligger vi mest i sängen och kollar på filmer. Tar oss ut när skymningen faller och beger oss till Magic Bean där det utlovats livemusik. Vi beställer in en flaska chilienskt Cono Sur-vin som serveras i stora vackra kupor. Till det den underbara hemmagjorda potatisen och vegetariska grillspett. Snart fylls luften av gitarr, djembetrummor och sång. Det här är en kväll man bara vill pausa. Här skulle vi kunna sitta för evigt. När servitören bjuder oss på varsin mugg perfekt cappuccino är natten fulländad.
/Matilda.
Buffén på den mongoliska, rustika restaurangen är som vanligt magisk och drinkarna billiga. Utanför på gatan bara växer folkhavet i styrka och otaliga militärer håller sina stora gevär väl synliga. Halloween i Quito är ingen liten sak. Med skräckblandad förtjusning låter vi oss uppslukas av havet i jakt på en salsaklubb. Spöken, häxor, mordoffer och döden sveper tätt förbi oss och andas i våra nackar. Vi släpps in genom en enorm svängdörr och hamnar i ett litet trångt rökfyllt rum. Flera par ögon vänds mot oss i mörkret och vi skyndar ganska snabbt ut igen.
In på nästa ställe. Över inången grinar ett häxhuvud illa mot oss, vi blir lovade fri bar och mycket salsa. Värmen och svetten slår emot oss när vi stiger in i något som skulle ha kunnat tjäna som bunker under andra världskriget. Varma kroppar gungar i takt med musiken och snart rycks vi med i något som antagligen liknar mer merengue än salsa. Timmarna glöms bort och den blaskiga ölen sköljer tacksamt våra torra halsar. Framåt småtimmarna börjar dansgolvet bli väl tomt och vi går de tio meterna hem till vårt hostel och somnar till tonerna av den dunkande salsamusiken.
Lördagen ligger vi mest i sängen och kollar på filmer. Tar oss ut när skymningen faller och beger oss till Magic Bean där det utlovats livemusik. Vi beställer in en flaska chilienskt Cono Sur-vin som serveras i stora vackra kupor. Till det den underbara hemmagjorda potatisen och vegetariska grillspett. Snart fylls luften av gitarr, djembetrummor och sång. Det här är en kväll man bara vill pausa. Här skulle vi kunna sitta för evigt. När servitören bjuder oss på varsin mugg perfekt cappuccino är natten fulländad.
/Matilda.
