sugarcanes and ocelots

Tillbaka i Quito händer det inte överdrivet mycket. Vi vaknar med sol i ögonen, dricker våra smoothies på filtar på gården och sitter vid våra datorskärmar och skriver. Skriver skriver skriver. Det börjar sakta ta form av någon slags uppsats. Imorgon två intervjuer.

Det börjar snabbt närma sig slutet nu. Dagarna rasar förbi och vi försöker springa ikapp. Det är vemodigt, läskigt och samtidigt skönt. För det finns ju en alldeles speciell tjej som väntar hemma. Som jag längtar efter varje dag, som skriver vackra saker och som med bara sin röst får mig att le tvärs över oceanerna. Hennes kärlek är det finaste jag har.

Att få komma hem till henne, det absolut bästa. Jag snurrar på ringen på fingret, kan inte riktigt fatta att det är sant. Alla här frågar när bröllopet är - om ett till två år svarar jag och kan inte riktigt tro på det själv. Att man får vara såhär lycklig.

Hon är det vackraste jag vet och jag hoppas att jag är det för henne med.
Monica, you're the storm that I believe in.
Jag älskar dig.


/Matilda