It was the wicked and wild wind, blew down the doors to let me in
Vi stiger in i en annan värld, tystnaden är öronbedövande och skillnaden mot larmet utanför total. En kvinna står på knä och ber gråtande vid bortre väggen. Tysta smyger vi in, hänförs av arkitekturen och den oändliga rymden. Jag har varit här förr men det är som på nytt igen. Magin är total. Och jag som inte ens tror på gud.
Tar trapporna upp i ena tornet, finner oss plötsligt inför ett av de enorma glasmålade kyrkofönstren. Fascinerade av detaljrikedomen och färgerna blir det många fotografier, som om vi inte riktigt tror på att allt detta ska kunna rymmas i våra minnen.
För att komma upp i det högsta klocktornet tvingas vi ut på skrangliga brädor och upp för svindlande branta stegar. Sista biten blir för magstark och vi är påväg att vända när en amerikan tar tag i Malin och bokstavligen puttar henne upp de sista stegarna, 80 meter ned bara stadens golv, fritt fall.
Jag försöker ursäkta med att jag varit högst upp för ett par år sedan, men inser snart att det bara är att klättra efter. Magen knyter sig och hjärtat har aldrig slagit så hårt.
Utsikten betalar dock för allt, här uppe är vi världens gudar och härskarinnor. Dagens andra bedrift och inget kan slå mig mer.
/Matilda
Magic Bean
If you are a dreamer, come in.
If you are a dreamer, a wisher, a liar,
a hoper, a prayer, a magic bean buyer...
if you are a pretender, come sit by my fire
for we have some flax, golden tales to spin.
come in... come in.
- Shel Silverston
Idag, efter ännu en underbar frukost, lämnade vi vårt mysiga hostel Magic Bean. Det var inte utan att vi kände oss lite som förrädare när vi flyttade till ett billigare, ett kvarter bort.
Men vi har lovat att återvända.
/Matilda
Solvarma gator, duvfyllda torg och en och annan mojito.
Vi vaknar sent igen. Har egentligen varit vakna i omgångar. Men somnar och sover en drömlös morgon. Solen genom fönstret och största bekymret är om vi ska välja pannkakor eller frukt till frukost. Det blir yougurt med granola, jordgubbar ananas banan och apelsin. Vidare ut bland gator och folk, skoputsande småpojkar och tuggummisäljande flickor. Kontrasten till barnen i navyblå skoluniform kunde inte vara mer påtaglig.
Vi hittar ett mysigt hostel på en bakgata. En gammal man sitter på muren utanför med kaffe i handen och cigarett i mungipan. Han visar oss in, pratar om lugnet i området, den härliga utsikten, lovar oss billigt om vi stannar länge. Vi vill nästan bo där bara för att göra honom glad. Men utan frukost och internet är det lite för dyrt.
Efter en falafel på indiska restaurangen runt hörnet med bollywoodstjärnor på väggarna och hindumusik på tv tar vi spårbussen till koloniala old town. Här luktar duvskit på torgen och en skyddsängel vakar likt frihetsgudinnan över de stora katedralerna som tornar upp sig ovanför oss. Ett litet barn matar horder av duvor tillsammans med sin pappa. Regnet hänger i luften och vi skyndar vidare längs vindlande gränder och plötsliga folksamlingar, in på spårbussen igen. Hänger för glatta livet i handtagen från taket.
Tillbaka i Mariscal möter vi Ida, juridikstudent och MFS-stipendiat från Umeå. Går till Zocalo en trappa upp med utsikt över nattlivet. Kvällen fylls med diskussioner om möten och salsa, kultur och utveckling. Vi avslutar med två mojitos, var. $3,90 är helt okej ändå.
/Matilda
Eat that soil, drink the rain. But know they'll chase you if you play their little game. So run.
Närkontakt vintern 2004.
/Matilda
Sugarcane
Många frågar och kommer kanske att fråga om bloggnamnet. Sugarcanes and ocelots, inte det lättaste att komma ihåg, inte sökmotoroptimerat, många kommer kanske aldrig att förstå.
För mig symboliserar det Ecuador, och därmed denna resa. För mig är det smaken av de söta bitar sockerrör som tuggas i Baños. Det är mötet med den fläckiga, vackra oceloten. Det är det vilda, det koloniserade, det skygga, det otämjda.
Att en av de vackraste av Missy Higgins låtar råkar heta Sugarcane måste vara allt annat än en tillfällighet.
/Matilda
