sugarcanes and ocelots

Igår, återigen besök till gamla stan, lyckas pricka in en tom spårvagnsbuss. Dagens första bedrift. Tar oss upp för branta gator, förbi skolklasser med småpojkar och ropande fröknar i långa svarta kjolar. Balanserar på den smala trottoarkanten och känner de gula taxibilarna stryka längs sidan. Väl uppe möts vi av den gigantiska grå besten, 150 meter lång, 35 meter bred och 80 meter hög. Quitos Basilica är en minst sagt imponerande syn.



Vi stiger in i en annan värld, tystnaden är öronbedövande och skillnaden mot larmet utanför total. En kvinna står på knä och ber gråtande vid bortre väggen. Tysta smyger vi in, hänförs av arkitekturen och den oändliga rymden. Jag har varit här förr men det är som på nytt igen. Magin är total. Och jag som inte ens tror på gud.

Tar trapporna upp i ena tornet, finner oss plötsligt inför ett av de enorma glasmålade kyrkofönstren. Fascinerade av detaljrikedomen och färgerna blir det många fotografier, som om vi inte riktigt tror på att allt detta ska kunna rymmas i våra minnen. 



För att komma upp i det högsta klocktornet tvingas vi ut på skrangliga brädor och upp för svindlande branta stegar. Sista biten blir för magstark och vi är påväg att vända när en amerikan tar tag i Malin och bokstavligen puttar henne upp de sista stegarna, 80 meter ned bara stadens golv, fritt fall.
Jag försöker ursäkta med att jag varit högst upp för ett par år sedan, men inser snart att det bara är att klättra efter. Magen knyter sig och hjärtat har aldrig slagit så hårt.
Utsikten betalar dock för allt, här uppe är vi världens gudar och härskarinnor. Dagens andra bedrift och inget kan slå mig mer.



/Matilda