And I will laugh until my heart it aches, and I will love until my heart it breaks. And I will love until there’s nothing more to live for.
Var börjar man när alla känslor stormar runt och man är lycklig, ledsen, fylld av värme, nostalgi, saknad, kärlek och, ja framför allt kärlek, på samma gång?
Mera var underbart. Jag ville aldrig åka därifrån. Människorna. Frank, Martijn, Maartje från Holland. Lara från Nya Zeeland. Steve, Jenny, Louisa, Roanne från England. Damien från Irland. För att inte glömma Allie från Australien, om det så bara var för en dag.
Hur beskriver man den kärlek, den värme, som vi delade. Alla skratt, lägereldarna, kvällarna i köket med bara levande ljus, höguppläsning ur dagboken om de små tamarinaporna, myggfajterna, duschrutinerna, vaccineringen av papegojorna (ja jag fick leka veterinär och injecera de små liven).
Jag vet inte hur man gör för att skriva om sånt här. Om band som knyts mellan människor, om hur man delar den djupaste lyckan. Om hur man lever lycklig långt ut i en djungel utan el, internet, fungerande telefoner. Om hur man delar rum med 7 andra personer, går på utedass och tvättar kläder för hand i kallvatten. Jag vet inte om det handlar om att nå ner till det djupaste renaste i sig själv. Om att faktiskt överleva leva utan bekvämligheter. Kanske om att upptäcka något nytt i sig själv.
Och sen kontinenter, oceaner av saknad. Att inte vilja lämna. Att inte vilja bryta. Att sakna sin flickvän så att det skär i hjärtat. Som jag längtar efter hennes röst. Att hålla fast vid vetskapen att kontakten med henne blir lättare i Quito.
På den fem timmar långa bussresan tillbaka, Amy Macdonald i lurarna. Som min fina ordnat till mig. Bergen, vulkanerna, de gröna vidderna. Det här landet ligger närmare himlen än havet. Samtidigt och bredvid, längs hela vägen, fattigdom, gatubarn, smutsiga hundar, sopor. Och jag frågar Malin, kan man älska det här landet? Kan man älska skönheten och fattigdomen på samma gång?
Jag vet inte. Men ett är säkert. Jag älskar Mera. Jag älskar människorna där.
Och jag älskar Monica.
/Matilda
Frank och jag vid lägerelden
Jag med kinkajoubebisen Oscar
Bedårande söt
Nyligen frisläppt Tamarin vid namn Roger
Huset
Mera var underbart. Jag ville aldrig åka därifrån. Människorna. Frank, Martijn, Maartje från Holland. Lara från Nya Zeeland. Steve, Jenny, Louisa, Roanne från England. Damien från Irland. För att inte glömma Allie från Australien, om det så bara var för en dag.
Hur beskriver man den kärlek, den värme, som vi delade. Alla skratt, lägereldarna, kvällarna i köket med bara levande ljus, höguppläsning ur dagboken om de små tamarinaporna, myggfajterna, duschrutinerna, vaccineringen av papegojorna (ja jag fick leka veterinär och injecera de små liven).
Jag vet inte hur man gör för att skriva om sånt här. Om band som knyts mellan människor, om hur man delar den djupaste lyckan. Om hur man lever lycklig långt ut i en djungel utan el, internet, fungerande telefoner. Om hur man delar rum med 7 andra personer, går på utedass och tvättar kläder för hand i kallvatten. Jag vet inte om det handlar om att nå ner till det djupaste renaste i sig själv. Om att faktiskt överleva leva utan bekvämligheter. Kanske om att upptäcka något nytt i sig själv.
Och sen kontinenter, oceaner av saknad. Att inte vilja lämna. Att inte vilja bryta. Att sakna sin flickvän så att det skär i hjärtat. Som jag längtar efter hennes röst. Att hålla fast vid vetskapen att kontakten med henne blir lättare i Quito.
På den fem timmar långa bussresan tillbaka, Amy Macdonald i lurarna. Som min fina ordnat till mig. Bergen, vulkanerna, de gröna vidderna. Det här landet ligger närmare himlen än havet. Samtidigt och bredvid, längs hela vägen, fattigdom, gatubarn, smutsiga hundar, sopor. Och jag frågar Malin, kan man älska det här landet? Kan man älska skönheten och fattigdomen på samma gång?
Jag vet inte. Men ett är säkert. Jag älskar Mera. Jag älskar människorna där.
Och jag älskar Monica.
/Matilda
Frank och jag vid lägerelden
Jag med kinkajoubebisen Oscar
Bedårande söt
Nyligen frisläppt Tamarin vid namn Roger
Huset
Kommentarer
Postat av: Lotta
ROGER is my new favourite!!
Fina bilder gumman. Saknar dig!
Puss
Postat av: Kristina
OSCAR is my new favourite!! ;) Kan ni inte smuggla med nån av dom hem till Sverige? Puss
Postat av: Edina
Matilda, hoppas att du och Malin har det bra, och att ni tar hand om varandra i landet långt borta :) Det är underbart att ni delar med er av er resa här på bloggen. Många kramar från Schweden
Postat av: Matilda
Lotta och Kristina, vi ska göra vårt bästa för att smuggla hem båda, men det kan bli svårt..
Edina, vad roligt att du följer vår resa! Vi tar hand om varandra så gott vi kan, idag fick Malin till exempel trösta mig när Mariette åkte ut, det gjorde hon med bravur genom att bjuda på Piña Colada :)
Hoppas du har det fint hemma.
Trackback
