And the dogs they run, the good good morning sun.
Jag går ut i snön och fotar trädens kamp för livet, jag går ut i snön och fotar vår kamp mot det svarta kalla nordmörkret.
Blir allt mer fascinerad över hur vi orkar igenom dessa stjärnlösa månader. Varma kläder och optimism räcker in i november men inte mycket längre. Och jag som kan leva på lite kvarvarande energi från den varma ekvatorsolen. Hur gör andra? Hur orkar man? Hur gör ni?
Jag vill ut igen, ut ur grådasset, ut ur skoltröttheten. Jag vill till saltöknen i Bolivia, högplatåerna i Argentina, till Påskön, San Francisco, Boston.
Jag vill ut till havet in i djungeln, vill sitta vid elden vid floden. Och jag vill så gärna träffa mina vänner, jag vill visa min flickvän allt detta. Jag vill ut i världen igen.
Hur orkar man?
Jag går ut i snön, jag fotar en bländvit värld, iskristaller, och långa blå skuggor. Jag går ut i snön och fotar hunden som leker, som inte vet något annat.
Och kanske är det just såhär enkelt. Det finns en skönhet i allt. Det finns en skönhet i svårmodet, vemodet, i den nordliga kylan och i det svarta svarta mörkret. Det finns en skönhet vildare, kärvare och starkare än vi förstår. Vi är vildare, kärvare och starkare än vi förstår.
När solen når täcket av snöflingor förvandlas hela trädgården till ett glittrande hav så bländande vackert att jag inte kan annat än le.
/Matilda.
Gaaah den kan gnistra hur mycket den vill. När jag tittar på snö ser jag bara lidande. (Lidande = jag väntandes på en försenad buss någonstans i detta snöfyllda land).
alla drömmer vi och längtar till sommaren, till en annan del av världen. upplevelser och äventyr. men även om kylan biter en in i benen så får vi inte glömma att värmen, kärleken, vänner, upplevelser och äventyr även finns i vardagen hur alldaglig den än är. även vintern kan vara underbar. på sitt mörka kalla egna sätt.
