sugarcanes and ocelots

Quitos stjärnhimmel är närmare än någon annan stjärnhimmel. När mörkret sänker sig över Mariscal kan jag nästan ta på dem. Och lite, lite julstämning infinner sig när "Det strålar en stjärna" spelar från datorn.
Och det lider mot jul, det lider mot en resas slut även om jag inte riktigt kan förstå det, ta in det.

Fredag kväll träffar vi Roanne och går till Adam's Rib för att äta, ja, revben. Vi sitter i korgstolar på en liten stenterass med utsikt över folkvimlet några meter bort. Den här helgen är det kulmen på fiestas de Quito och alla, alla är ute. Efter att ha försökt ringa Anna ett antal gånger utan framgång, nätet är överbelastat, så stöter vi plötsligt på dem på Plaza Foch runt hörnet. Går vidare till La Boota där vi spelar Beerpong och brister ut i allsång till Coldplays Viva la vida. Jag hostar till, det kliar så mycket i halsen. Vänder mig om och ser alla hosta. Vi drar sjalar och tröjor över ansiktet och försöker andas genom näsan. På gatan nedanför har polis och militär drabbat samman med folkmassan. Tårgasen sprids snabbt för vinden. Efter ett tag kan vi, bokstavligen, andas ut och folk fortsätter snart dansa och dricka öl som om inget har hänt.

Lördag morgon vaknar vi tidigt, trotsande det faktum att vi gick och la oss runt tre på natten. Vi vill hinna besöka Quitos jungfru som breder ut sina vingar över staden på en kulle bortom gamla stan, innan det är dags för fotbollsmatch.
Ståtlig står hon och blickar ut över basilikor, kyrktorn, hustak och torg. Vaktande sina älskade quitobor. En hand i luften, den andra stadigt hållandes den besegrade, fastkedjade draken.
Vi dröjer oss kvar en stund, njuter av utsikten över denna vidunderliga, underliga, underbara stad.







En glass på ett torg senare sitter jag i taxin med Dan, Analeigh, Pablo och Anna för att gå på fotbollsmatch på Estadio Olympica. Solen gassar, människor strömmar i tusental mot stadion, som pilgrimer till en sedan länge efterlängtad helgedom. Quito möter Cuenca och läktarna är blå-röda var vi än tittar. Allsvenskan släng dig i väggen, AIK-huliganer släng er i väggen, här ryker det som från stora eldar överallt, fyrverkerier smattrar av och bengaliska eldar tänds lite varstans. Glitter, tidningspapper, kvittorullar (?), man slänger vad man har i luften. Detta är folkfest. Detta är quitoborna in i själen. När Quito slår in segermålet 3-2 vet jublet inga gränser. Vi dansar, vi hoppar, vi skriker, vi kramas. Vi tar upp konfettin från marken och slänger iväg en gång till.

Efter en natt på Bungalow och Studio 84, efter att ha gått och lagt oss sex på morgonen, väntar vi oss en lugn söndag med pizza och film. Lite nedstämda efter att fiestan är över ligger vi på soffan hos Anna, Analeigh och Kandace när vi plötsligt får veta att nej, den stora dagen är idag. Idag är det parad längs med hela Avenue Amazonas. Vi skyndar ut, tar plats på trottoarkanten och sätter oss för att vänta.
Paraden slår alla förväntningar. Den är överväldigande, färgsprakande, galen och ja... alldeles, alldeles underbar.










(Foton paraden: Malin Ekberg)


/Matilda.